Vattenfall brister i kontroll i Namibia

Namibia är ett land med svag lagstiftning och svag myndighetskontroll. Landet har inte ratificerat de centrala konventionerna inom kärnkraftsindustrin. Ansvaret faller tungt på Rössinggruvan, och att Vattenfall i sin tur kontrollerar denna. Trots detta finns oklarheter både kring dagens miljö- och hälsoeffekter av det radioaktiva avfall som bildas av brytningen och kring hur nedläggningen av gruvan ska gå till. Avfallet vid uranbrytning är radioaktivt under mycket lång tid och radioaktiva ämnen kan spridas från avfallshögar över stora områden.

Uppgifter från arbetare och lokalbefolkning indikerar att människor har hälsoproblem som de själva anser vara en effekt av arbetet i gruvan. Vattenfall har hittills uppgivit att det finns andra anledningar till arbetarnas ohälsa och hänvisar till gruvbolagets uppgifter om att arbetarna inte utsätts för alltför höga doser, och att eventuella sjukdomsfall har andra förklaringar. Swedwatch menar att en oberoende utredning bör göras för att få klarhet i frågan.

Både Vattenfall och gruvbolaget Rio Tinto uppvisar brist på transparens. Rio Tinto har inte velat delge information till Swedwatch, som inte heller tillåtits besöka gruvan. Det finns uppgifter från arbetare att de inte får information om riskerna med uranbrytning och radioaktiviteten från avfallet, samt att skyddsutrustningen i vissa fall är bristfällig. Detta trots gruvbolagets och Vattenfalls försäkringar om att alla säkerhetsrutiner följs. Det finns även frågetecken kring hur gruvans nedläggning ska ske, och hur det ska säkerställas att ansvaret för långsiktig övervakning och kontroll inte ska hamna på de namibiska myndigheternas bord.

Swedwatch menar att Vattenfalls formella kontroller av verksamheten vid gruvan, samt efterlevnaden av Vattenfalls krav, är alltför sporadiska. Enligt Vattenfalls policy görs formella kontroller vart fjärde till vart sjätte år. Det var när denna rapport skrevs mer än sex år sedan den senaste formella kontrollen gjordes.