Bra med lagkrav på hållbarhetsrapportering

2012 övergav Vattenfall gummiträdsplantagen i Liberia. Rapporteringskrav hade sannolikt stärkt riskanalysen. Foto Anders HanssonRegeringens lagkrav på hållbarhetsrapportering för 2000 svenska företag är bra. Det lyfter golvet och motiverar företag att driva hållbarhet som en hygienfråga, inte kosmetika.

Regeringens lagkrav på hållbarhetsrapportering för 2000 svenska företag är bra. Corporate Social Responsibility handlar om ”företagens ansvar för deras påverkan på samhället” (EU) och då måste golvet lyftas. Reglering ger också företagen incitament att göra hållbarhetsarbetet hygieniskt istället för kosmetiskt. Riskhantering är hygien i den bemärkelsen att det är förebyggande, och borde i högsta grad vara intressant för företagen själva. I debatten har redan nämnts exempel som Telia, SCA, Stora Enso och Vattenfall. Hade en ordentlig riskanalys gjorts med sikte på anti-korruption, mänskliga rättigheter och klimat hade åtskilliga miljarder och gatlopp i medier besparats dessa företag, och rättighetshavarna i Uzbekistan, Pakistan och Liberia hade skyddats bättre.

Swedwatch har sett det förr, hur det spjärnats emot och frustats varje gång positionerna inom det frivilliga CSR-arbetet flyttats fram. Hur företagen först svarat defensivt på kritik, för att därpå tvingats erkänna att det blev väldigt kostsamt att inte från början integrera etik och mänskliga rättigheter i affärsbesluten.

Några exempel.

2005 riktade Swedwatch kritik mot dåliga arbetsförhållanden på Clas Ohlsons leverantörsfabriker i Kina. Dåvarande VD:n kommenterade; ”Det står inte i våra arbetsuppgifter att vi ska åka runt och titta på fabriker”, varpå Banco sålde av sitt innehav i Clas Ohlson.

Åren därpå införde Clas Ohlson uppförandekod och byggde upp en hel CSR-organisation. År 2013/14 genomförde företaget 371 revisioner på fabrikerna och hållbarhet i leverantörsledet är ”en nyckelfråga”, enligt den senaste hållbarhetsrapporten.

2008 publicerade Swedwatch, Diakonia och Svenska kyrkan en rapport som visade att Assa Abloy ägde en fabrik belägen i en illegal bosättning på Västbanken. Assa Abloy valde att inte svara på några frågor under utredningen.

Efter en intensiv mediedebatt beslutade Assa Abloy att fabriken skulle flyttas. I ett pressmeddelande beklagade företaget att man inte uppmärksammat det olämpliga i att ha en fabrik på ockuperat territorium under de åtta år som gått.

2010 köpte Vattenfall och Swedfund 30 procent av biomassaföretaget Buchanan Renewables Fuel (BRF) i Liberia. Två år senare beslutade Vattenfall, "av affärsmässiga skäl", göra en hastig sorti ur projektet, som därmed gick i graven. Förutom att lokalbefolkningen och bönderna lämnades i sticket förlorade Vattenfall 1,3 miljarder kronor på affären. Vattenfall erkände att de inte hade de kunskaper och erfarenheter som behövdes för att arbeta i ett utvecklingsland som Liberia. ”Vi hade mest fokus på ekonomiska detaljer”, sade Vattenfalls kommunikationschef Ivo Banek till tidningen Omvärlden (3/4 2013). Då hade även framkommit uppgifter att BRF:s VD James Steele var anklagad för allvarliga brott i Irak.

Hade lagkrav funnits på rapportering av hur riskprocessen såg ut, hade troligen Vattenfall gjort en mer gedigen människorätts-due diligence (riskanalys) och affärsbesluten blivit annorlunda. Det hade gagnat både Vattenfall (dvs oss ägare) och de liberianska småbönder som fick sin försörjning förstörd. Detsamma gäller många andra olyckliga affärsbeslut de senaste åren på de företag som redan nämnts.

Det är glädjande att se hur Swedfund nu inte bara går i bräschen för integrerad rapportering, utan även ger sitt stöd för lagstadgad hållbarhetsrapportering för svenska företag och dessutom kritiserar lagförslaget som svagt, då det inte innehåller krav på revision. Det är bara att instämma. /VR